icon
icon
Övrigt | Publicerad 29 december 2012 07.10

Farväl!

Så här roligt har jag haft det med Nöjesbloggen. Men nu är det dags att gå vidare. Vi kommer att fortsätta publicera mina krönikor på cafe.se och varje fredag kommer jag lista veckans tre bästa låtar.

Ni kan också följa mig på Instagram där jag heter Victorjsson samt twitter där jag har samma namn.

Ha de guld!

Annons
Övrigt | Publicerad 27 december 2012 05.25

Semester!

Ursäkta dåligt bloggande, Nöjesbloggen befinner sig på Maldiverna. Jag lämnar er så länge med den här fina biten från Bob Dylans berömda Budokan-spelning:

Annons
Övrigt | Publicerad 20 december 2012 09.33

Hetaste tolvorna 2012

Jag visste inte om jag var på väg in i upplysning eller galenskap. Efter att ha tillbringat julhelgen i fjol med att lyssna på Christmas in the heart – skivan där Bob Dylan sluddrar över 14 julklassiker vridna helt ur sitt sammanhang – bestämde jag mig för att inrätta en ny tradition: julen ska bli en helg där man i stället för bjällror och klockspel lyssnar på det gångna årets bästa låtar.

Så, här kommer låtarna som gjorde mitt 2012 lite vackrare.

1. Lana Del ReyRide. 2012 var året då en ny amerikansk ikon föddes. I en popvärld där autencitet är den enda värdefulla valutan bevisade Lana Del Rey, med sin plastiga aura, att man kommer undan med allt om känslorna är äkta.

2. Passion Pit I’ll be alright. Svek, sorg, ensamhet. Det finns inget Passion Pit inte kan spruta konfetti över och göra till en fest. ”Can you remember ever having any fun?” inleder de det här dansanta popnumret som rör sig bipolärt mellan extas och existentiellt tvivel.

3. BlurUnder the westway. Ju äldre jag blir desto längre går det mellan tillfällena jag gråter. Tur då att det finns ballader som Under the westway för att lätta på ”spänningarna”. Damon Albarns kanske finaste ögonblick med den stora grymma staden som kuliss till en ömtålig kärlekshistoria.

4. Beach HouseOn the sea. Vårens vackraste vals kom från Baltimore. Slö, drömsk och alldeles underbar.

5. Mumford and sonsBelow my feet. Klassisk smålandsfolk. Svarta skogstjär, höga tallar och ödsliga cykelvägar. Detta tänker jag på när jag hör det här driviga numret från Londons stiligaste kvartett.

6. A$AP RockyGoldie. Gotisk bas, katolsk gossekör fångad i förorten och oneliners som ”three model bitches, cocaine on the sink”.

7. The XXAngels. Det var en mild viskning som hördes högst 2012. ”The end is unknown, but I think I’m ready as long as you’re with me”, sjunger Romy Madley-Croft i en låt om att våga satsa på något så vansinnigt som kärlek.

8. Jake BuggTrouble town. Elton John kunde inte sluta fnittra av uppspelthet och Noel Gallagher blev alldeles mörk i blicken av svartsjuka. Ja, vi är många som beundrar rackar­ungen från Nottinghams riviga innerstadsfolk.

9. The HivesMidnight shifter. Vägkrogs- rock som fick mig att vilja bege mig till närmaste pizzeria med serveringstillstånd, hamna i barslagsmål, spela blackjack och dricka öl ur glas med vikingatryck på.

10. Alabama ShakesOn your way. Soulrock som doftar whiskey, tuggtobak och krutrök. Behöver inte var så mycket svårare ibland.

 

Annons
Övrigt | Publicerad 19 december 2012 09.36

Musiksvepet

Då var det dags för veckans musiksvep!

God…jul? The xx gör en gotisk cover på Whams! Last christmas.

Tampe ImpalaElephant. Varför har ingen berättat om det här bandet? Yxiga riff, psykedeliska solon och textfraseringar som påminner om Ozzy Osbourne innan han gick in i stilnoctdimman.

Så har vi fått ett nytt brittiskt rockband med diskantgitarrer, rundgång och utsmetat läppstift på de spräckliga skjortkragarna. Grundkursen i Palma Violets börjar med stadiga singeln Best of friends.

Övrigt | Publicerad 18 december 2012 09.38

Veckans playlist!

Minns ni sommaren? Inte jag heller. Nu har jag satt ihop en härlig playlist för att fly det här vinterrusket.

 

Övrigt | Publicerad 17 december 2012 13.48

”Vi spelar in Dödsdansen på en nedsliten turistort i Florida”

Fabian Svensson och Jens Klevje har precis vunnit Nordiska Panoramas stora Feodora-pris för En värld av kalk, en dokumentär om ett kalkbrottet utanför Malmö. Nu väntar nästa storslagna projekt: filmatiseringen av August Stringbergs Dödsdansen – förlagd på ett ålderdomshem i Florida.

Berätta om Dödsdansen!
– Vi ska göra Strindbergs klassiska relationsdrama i en modern version. Hans texter känns lika angelägna idag som då de skrevs. Vi vill försöka göra dem så moderna som vi bara möjligen kan. Vi planerar att filma i Florida, i en nedsliten turistort med den den ständiga solen brännande. Det konstant fina vädret förstärker vår sinnebild av den stristess som finns i dramat.

Ni har gjort musikvideor åt bland andra Fever Ray och Light Asylum. Har ni lämnat den fåran helt?
– Nja, vi planerar att göra några videor under det kommande året, men vi har jobbat med andra saker som tagit den mesta tiden. Det finns fortfarande en frihet i musikvideor som gör det till en rolig form av skapande.

Har ni någon drömartist att göra video åt?
Daft Punk vore kul såklart, Justice också. Och artister som Sebastian Tellier, Frank Ocean och The Black Keys.

Vilken av världshistoriens låtar skulle ni vilja dramatisera med en video?
– Tanken på att gjort något till Led Zeppelin hade varit lockande eftersom det inte gjordes vettiga videor under den tiden. Så hade det varit kul att ha gjort en video som kunde förhöjt upplevelsen.

Vilken är tidernas snyggaste musikvideo?
Bat For LashesWhat’s a girl to do? är ju en favorit.

Avslutningsvis: Kan ni tipsa om en bra bok, en bra film och ett bra band?
Lunar Park av Bret Easton Ellis gillar vi, en bok som börjar som en självbiografi men övergår till en skruvad skräck/ triller. Little Dragon är ett favoritband, vi såg dem live i somras och de har verkligen något eget. På filmfronten gillar vi Drive –  en fantasisk film från förra året där allt stämde. Underspelad minimalism i 80-talsanda och dessutom med ett svinbra soundtrack.

Övrigt | Publicerad 13 december 2012 10.00

Revolution på topplistan

All musik som inspirerar till att säga upp sig från jobbet är per definition bra musik.

Och ingen artist fyller mig just nu med sådan livslust och kampanda som M.I.A.

Som dotter till Arular Arulpragasam – på 80-talet aktivist i en militant tamilsk separatiströrelse – känns det inte som någon slump att det är just lankesisk-brittiska Mathangi ”Maya” Arulpragasam som med sitt album Matangi kröner skivåret 2012.

Redan hennes största hit Paper planes från 2007 handlade om flyktingmigration – och musikvideon till senaste låten, den till synes lättsamma Bad girls, skickade en känga mot Saudiarabiens lagar som förbjuder kvinnor att köra bil.

M.I.A är inte ensam om att integrera politisk aktivism i trallvänliga melodier. Hela musikåret 2012 har varit färgat av världsläget. Det är som om upploppen, upproren, demonstrationerna och revolutionerna – från Libyen till Grekland – har väckt musikbranschens alla rebeller till liv igen.

Pussy Riot lyckades trots illa spelad punk och lustiga toppluvor rikta ett starkare ljus mot Rysslands korrupta politik än vad världssamfundet eller någon ideell organisation lyckats med. Sällan har popmusik betytt lika mycket som när Pussy Riots Nadezhda Tolokonnikova knöt näven på väg till rättssalen i våras.

På hemmaplan har vi Ulf Lundell som, när han i höstas gjorde comeback efter en fyra år lång slummer, gjorde det med gammal god vrede: ”Utsålt, förskingrat, hela landskapet förändrat och bränt”, röt han redan i första versen av singeln Är vi lyckliga nu?.

Själv välkomnar jag alla artister som höjer rösten. Vi har kanske ingen diktator att störta, ingen regim att göra uppror emot, men de inspirerar till något annat: att inte nöja sig, att våga bryta upp och bryta loss, begära något mer av livet, något större. Framför allt, om jag ska vara snäppet mindre pompös, gör det deras musik mer spännande att lyssna på.

För allt detta är förstås också en tydlig reaktion mot hur topplistorna sett ut de senaste åren, då det viktiga bara har varit att folk dansar.Ta One Direction, som använder rätten till det fria ordet för vågade statements som ”get out of my head and fall into my arms”. Ta Avicii vars musik handlar om just ingenting alls.  Eller ta Justin Bieber, den första artisten någonsin som haft sju låtar från ett debutalbum på Billboards topp 100-lista och vars fans kallar sig ”Beliebers”.

Vad de tror på? Ingen vet.